Cane da Pastore Maremmano Abruzzese
(Herdehunden Maremmano Abruzzese)
En Maremmano Abruzzese skall vara en stor hund, kraftigt byggd med ett rustikt utseende samt med majestätiska och distinkta rörelser. Intrycket skall vara en tung, muskulös hund, där kroppen skall vara något längre än mankhöjden. Den skall vara harmoniskt byggd i förhållande till tyngd och storlek. Pälsen skall vara mycket riklig med tämligen grov struktur och bildar en riklig man, färgen är vitaktig.
Italiens herdehund kan spåras till tiden f.Kr. och det finns beskrivningar från den här tiden på hundarnas utseende och arbetsuppgifter som nästan identiskt stämmer in på dagens Maremmano Abruzzese. Italien har lika länge varit känd för sin fårskötsel, får som man mjölkar och framställer fårost. Fårhjordarna som under en stor del av året betar på slättlanden utmed kusten, såsom Maremma och Compagna di Roma, förs på sommarbeten upp på bergsplatåerna i Abruzzo. En hjord kan innehålla 3-500 får på en herde och 4-5 hundar. Fåren lämnas mellan mjölkningarna och det är här den viktiga arbetsuppgiften att vakta hjorden kommer in.
Fortfarande förekommer rovdjur som bl.a. varg, björn, vildhundar och som hjälp att skydda fårhjordarna har man stora, starka hundar som
kan varna och anfalla när det behövs. Genom sitt arbetssätt där hundarna lämnas ensamma att vakta fåren under dygnets mörka timmar, har rasen utvecklat en mycket stark vaktinstinkt samt en självständighet att fatta egna beslut när så behövs.
Rasnamnet är egentligen en hemvist konflikt. De vita herdehundarna har alltid varit kända i Abruzziområdet och kallas där endast Abruzzese, medan landägarna i Toscana hade ättlingar till dessa hundar på sina fårfarmer på Maremmaslätten som de kallade för Maremmano. Båda områdena hävdade att deras variant var den rätta, man talade till och med om två olika raser. Först 1953 bestämde ENCI (italienska kennelklubben) att rasen skulle heta Maremmano Abruzzese och tillhöra rasgruppen Pastore (herdehundar). Det kan tilläggas att namnfrågan ändå dyker upp med jämna mellanrum, eftersom man i Abruzzi reagerar emot att man ofta förkortar rasens namn till enbart Maremma eller Maremmano.
Som så ofta när det gällde gångna tiders urval av hundar var gallringen hård. Endast de riktigt hårda, självständiga och intelligenta hundarna överlevde. För Maremmano Abruzzese har gallringen delvis skötts av hundarna, dvs endast de starkaste fortplantade sig. Herdarnas insatser rörde sig som regel bara om att gallra bort allt över 4-5 valpar. Men eftersom skarp vaktinstinkt är det viktigaste attributet så gallrades också senare om inte hundarna höll måttet. De måste vara oerhört vaksamma och varnar med ihållande grovt skall och om inkräktaren inte drar sig undan, anfaller hundarna utan minsta rädsla.
Man skall komma ihåg att hundarna används på mycket ensliga platser och t.ex. fårtjuvar är inget som hör till gångna tider. För en Maremmano Abruzzese är alla inkräktare som inte hör till flocken eller hushållet, det gäller även barn. Därför skall man respektera vad dessa hundar ursprungligen har använts till och på många ställen i världen är de fortfarande främst arbetande hundar. Den avel som under årtusenden fått fram de egenskaper man främst önskat hos den vaktande fårhunden försvinner inte i ett huj bara för att vi frapperas av dessa stora, vackra hundars yttre.
Maremmano Abruzzese är ingen vallande fårhund som därför behöver vara följsam och lättlärd. Dess arbetsuppgift är istället att varna, vakta och skydda. Detta gör den utan några kommandon från herden och har ofta större tillgivenhet till fårhjorden istället för till herden. De följer hjorden och när fåren stannar för att beta lägger sig hundarna strategiskt i dess närhet för att hålla uppsikt på omgivningen. Detta är en mycket viktig skillnad om man skall förstå rasen.
I dagens moderna tättbefolkade samhälle är det av största vikt att man vet bakgrunden till den här rasen. Vet man bara och förstår att följa vissa regler är Maremmano Abruzzese en underbar familjehund och trogen gårdsväktare. För den egna familjen blir så att säga fårhjorden.
När man talar om rasens skärpa mot främlingar så är det inte fråga om en vilt anfallande best, utan om en hund som omutligt varnar och vaktar. Men alla nya bekanta skall introduceras och för varje gång hunden träffar dom accepteras de en liten bit i taget, det här gäller även barnens vänner.
Många har svårt att förstå detta när de ser hur fantastisk rasen är med familjens egna barn.
Rasens utseende är imponerande. De för sig med lugn, majestätisk värdighet och deras blick är något speciellt. De har en intensivt forskande blick ur sina något snedställda ögon. Det är en stor, robust hund med kraftigt huvud och benstomme. Hanhundarnas mankhöjd är ca 70 cm och vikten ca 50 kg, tikarna är mindre med en mankhöjd på ca 66 cm och en vikt på ca 40 kg.
Det anses mycket viktigt att nosen och ögonlockskanterna är svarta och man föredrar mörka ögon. Mentaliteten ges mycket stor betydelse i den här rasen och många kan förledas tro att de inte går att ha i tätbefolkade samhällen pga deras starka vaktinstinkt. Så är det naturligtvis inte, men man måste lägga ner stort arbete på att socialisera sin hund. Lära den att komma ut bland folk och vänja den vid omgivningen. Den foglighet som nämns i standarden är viktig för det är inte en livligt flängande buse som gör utfall till höger och vänster. Men man skall alltid närma sig dom med respekt för de håller omutligt på sitt, i vått och torrt. Nervositet och skygghet är något som aldrig kan förknippas med någon av bergshundsraserna. Sådant temperament skulle aldrig ha något berättigande i Abruzzobergen.
Pälsen är riklig och grov. Det här är en hund som alltid vistats utomhus och därför måste pälsen vara både tjock och vädertålig. Standarden föreskriver vit färg. Dock är det känt att gnistrande vita pälsar inte håller kravet på grovlek då dom tenderar att bli mjuka. Det är ofta de äggskals- eller cremefärgade pälsarna som har den bästa strukturen. Pälsen är som sagt riklig, men längden varierar. Dock är den alltid kort på huvudet och på benens framsidor samt längst på den långa kraftiga svansen och runt halsen. Den kraftiga manen tjänar sitt syfte som skydd vid slagsmål och när den attackerar reser sig raggen och de längre håren runt halsen står ut som en borst och gör att hunden ser ännu större ut.